UA-6516940-38 UA-6516940-38

Carl-Gustaf Severin: jag ger mig inte på barn

Denna bloggpost är svår för mig att skriva eftersom det blivit en diskussion kring denna fråga, och den naturligvis är känslig för alla inblandade. Jag vill från början betona det som också Alexej själv säger i Aletheias intervjun med honom: jag är en är en nära och god vän till familjen Padun sedan många år. Vi har umgåtts mycket och jag förrättade också Leonid och Yulias vigsel. Alexej själv känner jag väl, jag älskar honom djupt och har haft många samtal med honom genom åren (vid just det här tillfället var han nästan 19 år). Jag har mycket stor förståelse och respekt för att hela den här processen har varit väldigt jobbig och slitsam för hela familjen Padun, och inte minst för sönerna. Vi älskar ju alla våra fäder och vill försvara och tro på dem. Därför känner jag obehag över det sätt på vilket Aletheia utnyttjar sonen i en intervju. Självklart känner man sympati och kärlek för honom, och det blir mycket svårt att på ett respektfullt sätt bemöta det han säger, utan att ytterligare trampa på hans känslor. Jag är naturligtvis väldig ledsen om jag har sårat denna unge man!

Jag vill ändå betona några saker som kanske kan skänka lite nytt ljus över situationen. I intervjun med Alexej så beskriver han tre olika händelser, det kan vara svårt att uppfatta om man inte lyssnar noggrant.

Den första händelsen är när Alexejs pappa Leonid väcker honom klockan två på natten och de ber tillsammans. I intervjun betonar intervjuledaren detta så starkt att man lätt kan få intrycket av att det var jag som trängde mig på, vid denna tid på natten. Så var det naturligtvis inte och varför Leonid väckte honom på natten har jag ingen aning om.

Den andra händelsen inträffade 1-2 dagar senare, då jag besöker familjen Padun på normal kvällstid. Det som inte kommer fram i intervjun med Alexej att detta sker på Leonid och Yulias inbjudan och begäran – de vill att jag skulle komma och förklara det som händer för sonen, som jag som sagt redan kände väl, och som har frågor. Jag var själv tveksam till att åka eftersom situationen var ansträngd, men valde att ändå göra det för Alexejs skull. I samtalet försökte jag förklara varför vi var i Donetsk, och att vi älskade Leonid och hela familjen, inklusive Alexej. I det samtalet påminde jag Alexej om ett mångårigt löfte som jag givit honom om att få åka med på en missionsresa – detta hade vi pratat om länge och haft pengar undanlagda för. Det gör ont i mig att detta nu framställas som ett mutförsök, när det i själva verket är mitt sätt att säga till Alexej att oavsett vad som händer så bryr vi oss fortfarande om er. Att min inställning till honom inte skulle förändras.

Den tredje händelsen är en vecka senare, när Christian Åkerhielm och jag är tillbaka i Donetsk. Ett möte med alla regionsledare (biskopar) förflyttas då till Paduns hem på Leonids initiativ. Jag förstår verkligen att det måste ha varit oerhört svårt för Alexej att höra alla dessa pastorer diskutera frågor om hans pappa mitt i deras vardagsrum. Alla inblandade var dock eniga om att mötas där eftersom Leonid själv hade bjudit in dem just dit, och jag kan inte annat än beklaga att mötet placerades där.